Transcript
Konserthuset 23 juni–20 augusti
Sommarkonsert med Kungliga Filharmonikerna! Biljetter: 200 kr
Torsdag 20 augusti kl 19.00–ca 20.50 KUNGLIGA FILHARMONIKERNA Dirigent BENJAMIN SHWARTZ JOACHIM CARR piano Edvard Grieg Pianokonsert a-moll op 16 (1868/1906) – Paus – Gustav Mahler Symfoni nr 1 D-dur ”Titan” (1888/1906) KUNGLIGA FILHARMONIKERNA firade 113 år 2015, och med en rik historia i bagaget fortsätter orkestern att utvecklas och når ständigt nya framgångar också i det internationella musiklivet. Chefdirigent och konstnärlig rådgivare är Sakari Oramo. Kungliga Filharmonikerna har 105 medlemmar och medverkar årligen vid bland annat Nobelceremonin. Den amerikanske dirigenten BENJAMIN SHWARTZ utnämndes 2013 till Music Director för den polska orkestern Orkiestra Symfoniczna NFM, Wroclaw. Han har arbetat med en mängd orkestrar, däribland BBC Scottish Symphony, Royal Scottish National, Trondheims Symfoniorkester, New World Symphony, Los Angeles Philharmonic, Tokyo Symphony och australiska Queensland Symphony Orchestra. Den norske pianisten JOACHIM CARR, född 1988 i Bergen, tillhör de allra mest framstående i sin generation. Han har fått en rad priser vid internationella tävlingar, bland annat vid Edvard Griegs Internationella Pianotävling där han 2014 tog hem både förstapriset och Bergens filharmoniska orkesters pris. Han har också belönats med specialpris vid den prestigefyllda Clara Haskiltävlingen 2013. Intresset för Edvard Grieg (1843–1907) har under senare år förskjutits till hans intimare produktion, som verken för solopiano och sångerna. Men pianokonserten – närmast urtypen för hur en romantisk pianokonsert ska låta – håller fortfarande ställningarna. Griegkonserten nämns ofta i samma andetag som Schumanns drygt tjugo år äldre pianokonsert, med visst fog. De delar exempelvis tonart och båda inleds med liknande storslaget ärkeromantiska gester. Grieg hade kommit i kontakt med Schumanns musik vid konservatoriet i Leipzig dit han åkt som tonåring för att studera. I Leipzig hörde han också Clara Schumann framföra makens pianokonsert.
Men mellan studietiden och året 1868 då Grieg skriver sin konsert under en sommarvistelse i Danmark har han även fått nya influenser. Bland annat har intresset för norsk folkmusik och möjligheten att skapa en konstmusik baserad på ett nationellt idiom väckts genom vänskapen med violinisten Ole Bull och tonsättaren Rikard Nordraak. Detta kan också spåras i pianokonserten, tydligast kanske i den rytmiska finalsatsen som efter en fanfarartad inledning och en rusande löpning i solostämman ger sig iväg i taktfast tvåtakt lånad från norsk halling. En egen ton, ändå helt i linje med romantiska ideal, som gör det lätt att inse varför konserten var en omedelbar succé. Gustav Mahler (1860–1911) uruppförde sin första symfoni 1889 i Budapest. Publiken visade både tveksamhet och betydande entusiasm, men pressen förhöll sig till stor del kritisk. Inte minst speltiden på bortåt en timme ansågs avskräckande. Fjärde satsens egenartade sorgmarsch, byggd på den kända Broder Jakob-melodin och pendlande mellan allvar, skämt och ironi, begrep man sig inte alls på. Ändå inleddes den då inte (som i den version vi känner) av något för hundra år sedan så bisarrt som en ensam kontrabas. I vår tid förundras vi snarast över kraften och säkerheten i detta förstlingsverk. Visst kan det verka brokigt – som om Mahler velat inrymma alla sina erfarenheter – men formplanen är både klar och typisk för hans symfoniska tänkande. Symfonin hade påbörjats 1884, då Mahler var verksam i Kassel, och fullbordats 1888, i slutet av hans tid som teaterkapellmästare i Leipzig. Den var således långt ifrån ett hastverk, trots att han själv en gång beskrev hur musiken strömmat ur honom ”likt en bergsfors, som om alla slussar inom mig i ett slag hade öppnats”. Liksom i flera av de följande symfonierna finns beröringspunkter med hans sångskapande. Här gäller det den samtidigt påbörjade cykeln Lieder ines fahrenden Gesellen.
Konserthuset 23 juni–20 augusti Summer Concert with the Royal Stockholm Philharmonic Orchestra Tickets: SEK 200
Thursday August 20th at 19.00–ca 20.50 ROYAL STOCKHOLM PHILHARMONIC Conductor BENJAMIN SHWARTZ JOACHIM CARR piano Edvard Grieg Piano Concerto a minor op 16 (1868/1906) – Interval – Gustav Mahler Symphony No. 1 D major ”Titan” (1888/1906) The ROYAL STOCKHOLM PHILHARMONIC ORCHESTRA celebrated its 113th anniversary in 2015 and, with its already rich history, continues to perform to international critical acclaim under its Chief Conductor and Artistic Advisor Sakari Oramo. The orchestra has 105 members and participates annually in for instance the Nobel Prize Ceremony. In 2013 American conductor BENJAMIN SHWARTZ was appointed Music Director of the Orkiestra Symfoniczna NFM, Wrocław. He has collaborated with various orchestras, among others, the BBC Scottish Symphony, the Royal Scottish National, the Trondheim Symphony, the New World Symphony, the Los Angeles Philharmonic, the Tokyo Symphony and the Queensland Symphony Orchestra. Norwegian pianist JOACHIM CARR, born 1988 in Bergen, has won numerous awards in recent years. In 2014, he won the 1st Prize, the Audience Award as well as the Orchestra’s Prize of Bergen Philharmonic and an orchestra recording award from Naxos at the 14th International Edvard Grieg Piano Competition in Norway. In 2015 Carr was awarded Norway’s high-ranking Robert Levin Prize. Previously, he had received the 2nd Prize at Princess Astrid Music Prize in Trondheim, 2010. At the prestigious 25th Concours Clara Haskil in Vevey, 2013, he was awarded the Coup de coeur Special Prize for his recital. While interest in Edvard Grieg (1843–1907) has sidestepped in recent years onto his more intimate works, such as the solo piano pieces and songs, the piano concerto – which is almost the archetype of the romantic form – still holds its own. The Grieg concerto is often mentioned in the same breath as Schumann’s twenty-plus year older concerto, and with some justification. They are in the same key, for one, and both lead in with a similarly grandiose arch-
romantic gesture. Grieg had become acquainted with Schumann’s music at the conservatory in Leipzig, his place of study as a teenager, and had heard the piano concerto performed there by his wife, Clara Schumann. But between his student years and 1868, the year in which he wrote his concerto during a summer break in Denmark, Grieg absorbed new influences, amongst them a newly woken interest in Norwegian folk music through his friendship with violinist Ole Bull and composer Rikard Nordraak, and the possibility of creating serious works based on a national idiom. This can also be detected in the piano concerto, most distinctly perhaps in the rhythmic final movement, which, after a fanfare-esque opening and a frantic run in the solo part dances away in a solid 2/4 meter borrowed from the Norwegian halling. With its personal tone, consistent nonetheless with the romantic ideal, it is easy to see why the concerto was an immediate hit. Gustav Mahler (1860–1911) debuted his first symphony in 1889 in Budapest. While the audience showed a mix of ambivalence and great enthusiasm, the press remained largely critical. The performance time of just short of an hour was especially off-putting. The peculiar funereal march of the fourth movement, which was based on the famous “Frère Jacques” tune and which veers between gravity, playfulness and irony, was a particular source of bafflement. And even then (as in the version we recognise today) it did not open with the oddity – to minds of a century ago at least – of a solo double bass. Today, we are more likely to wonder at the power and sure-handedness of this maiden work. To be sure, it can seem overstuffed – as if Mahler wanted to pack it with all his experiences – but the formal plan is clear and typical of his symphonic ideas. Mahler had begun work on the symphony in 1884 while he was working in Kassel, and completed it in 1888 at the end of his stint as conductor at the theatre in Leipzig. It was far from a rush job, even though he once described how the music gushed out of him “like a mountain river, as if all the floodgates within me had been thrown open at once”. As in many of the ensuing symphonies, there are certain points of commonality with his songs, in this case the simultaneously begun cycle Lieder eines fahrenden Gesellen.
