Transcript
Välkommen till
Mellanstora Gråborundan (I FRÖKEN AGDAS SÄLLSKAP)
Fröken Agda Eriksson (1893-1989) var en hängiven och älskad småskolelärarinna som undervisade i Gråbo under 44 år. Vi följer henne på en promenad genom Gråbo till Kolerakyrkogården, förbi grusgropsområdet och Hjällsnäs mo, tar oss genom Hjällsnäs by och tillbaka hit och hör vad hon har att berätta om det vi passerar. Agda Eriksson (1893-1989) was a devoted and beloved elementary school teacher who taught in Gråbo for 44 years. Follow along with her on a walk through Gråbo to the Cholera Graveyard, past the gravel pit area and Hjällsnäs hill, through the village of Hjällsnäs and back here, and listen while she tells us about the things we are seeing during the walk.
Välkommen till Gråbo! Här presenterar vi Mellanstora Gråborundan som är en drygt 3 km lång promenad i och lite utanför samhället Gråbo. Promenaden har 11 historiska skyltar och Gråboprofilen ”fröken Agda” är ledsagare och berättar om platser och händelser utmed vägen. Slå upp mittuppslaget för en stor karta. Text och bild är framtaget av Stora-Lundby Hembygdsförening och promenaden är en del i att göra Gråbo till en hållbar besöksort. Läs gärna mer på: www.visitlerum.nu Nu önskar vi en trevlig promenad! /Medskapandegruppen i Gråbo 2015
1. Där järnvägen korsar Häradsvägen Fröken Agda Eriksson, född år 1893 var en hängiven och älskad småskolelärarinna som undervisade i Gråbo under 44 år utan en enda dags sjukfrånvaro. De första åren verkade hon i småskolan på Mon, som byggdes i början av 1900-talet för att underlätta för barnen från Björboholm. Agda gick själv till fots den långa vägen från sitt hem, Sandängen i Stenkullen. Hon var en god berättare och nu följer vi henne en bit på vägen och tar del av hennes tankar och känslor. Agda: Här befinner vi oss på Lundbyvägen, den gamla häradsvägen genom Vättle härad som passerade öster om Stora Lundby kyrka och vidare mot Stenkullen. Här korsades häradsvägen av järnvägen och därför byggdes järnvägsstationen år 1900 ungefär 100 meter österut ifrån där vi står nu. Den lilla banvaktsstugan som låg här, flyttades till Parasollens innergård och används nu av Hemslöjdsföreningen.
1. Where the railroad crosses Häradsvägen Agda Eriksson, born in 1893, was a devoted and beloved primary school teacher who taught in Gråbo for 44 years – and all without a single sick day! The first few years she taught, she was at the elementary school in Mon, built in the early 1900s to make it easier for the children from Björboholm to go to school. Agda herself walked all the way to school from her home in Sandängen in Stenkullen. Agda was a good storyteller and now we shall join her for part of her journey and listen to some of her thoughts and impressions. Agda: We are now on Lundbyvägen, the old district road that went through the area of Vättle, running east of Stora Lundby church and on to Stenkullen. It was here that the railroad crossed Häradsvägen, which is why they built the railway station here in 1900, just about 100 meters east from where we stand now. The little daycare cottage that once stood here was moved to Parasollen’s courtyard and is now used by the local Handicraft Association. Lärka
2. ”Gråbos paradväg”
3. Protester lönar sig inte alltid
Agda: Lundbyvägen blev ”paradvägen” genom Gråbo under 1900-talets första hälft, där alla ”viktiga” byggnader uppfördes. Många av dessa har rivits och ersatts, eller fått andra funktioner. Väster om vägen byggde folkskollärare Thord Westberg år 1940 en stilig villa efter att han gått i pension. Villan blev sedan läkarbostad med tillbyggd mottagning, men revs i början av 1980-talet. Öster om vägen har vi församlingshemmet som finns kvar, men som är helt ombyggt. ”Centrumhuset” på västra sidan invigdes 1957 och innehöll under olika perioder polisstation, tandläkare, sjukkassa, sparbank och fastighetskontor. Senare upphörde dessa verksamheter och det blev istället ungdomsgård under några år. Nu är det lägenheter. Strax intill Centrumhuset har vi det gamla Kommunalhuset på Valdus Hanssons väg. Denna byggnad är ett flyttat ”Surtehus” från det stora raset i Surte 1950. Först plockades huset ner och isär. Delarna numrerades, lastades och transporterades och byggdes upp här i Gråbo. Vilket arbete!
Agda: Här låg Ailms boktryckeri, som bland annat tryckte vår mycket uppskattade gratistidning ”Fredags-Bladet” som utkom varje vecka 1955-1965. Här fick man reda på allt som hände i Stora Lundby kommun. Ragnar och Sigrid Ailm, som bodde på andra våningen, skrev artiklar och referat och tog in annonser och insändare. Efter Ragnar Ailms bortgång 1976 övertog kommunen fastigheten och 1982 fick pensionärsföreningen lov att disponera bottenvåningen. Mycket arbete lades ner på att tvätta bort all trycksvärta på väggar och tak. Men 1991 beslöt Lerums kommun att riva huset för att göra plats åt bostäder. Pensionärerna protesterade förgäves, men Missionskyrkan löste föreningens hemlöshet. Ett annat hus utefter Lundbyvägen var det gamla torpet Dammera, som revs 1986 fort som bara den, eftersom rivningsbeslutet kommit till allmänhetens kännedom och protesterna börjat dyka upp. Namnet Dammera är efter ett dämme i bäcken som avvattnade mossen i Gråbo centrum. I mitten av 1800-talet bodde här en skicklig fiolspelman, Christoffer Andreasson, om vilken det berättas att han gick spelandes runt sina åkrar lördagskvällen efter vårsådden.
2. ”Gråbos main street” Agda: Lundbyvägen became the primary thouroughfare through Mugwort during the first half of the 1900s, and this is where all the “important” buildings were built. Many of these buildings have been demolished and replaced, or have been given other functions than they had when they were built. Just west of this road, the elementary school teacher Thord Westberg built a very attractive villa after he retired in 1940. This house was later used as a doctor’s residence with a built in reception, but was torn down in the beginning of the 1980s. East of the road, we have the parish house, still standing, but completely remodeled. The Centrumhuset or “Center Hall” on the west side was dedicated in 1957 and has at various times housed a Police Station, a dentist office, a health insurance office, a bank, and a real estate office. After all these various businesses moved away, the building was used as a youth center for many years. It now serves as an apartment building. Just beside Centrumhuset we have the old Municipal Hall on Valdus Hansson’s way. This building is a “Surtehus” from Surte and was moved here after the major landslide there in 1950. The building was first taken down and dismantled, then the parts were numbered and transported here to Koltrast Gråbo, where it was reassembled. A lot of work!
3. Protests don’t always work Agda: This is the place where the Ailms book printing company was located, which published our very popular free newspaper “Fredags-Bladet”, which appeared weekly between 1955 and 1965. In its pages you could learn all about everything that happened in the Greater Lundby municipality. Ragnar and Sigrid Ailm, who lived on the second floor, wrote the articles and handled all the advertising and editorials as well. After Ragnar Ailms passed away in 1976, the munincipality took over the property and in 1982 the Pensioners’ Association was given permission to use the ground floor. It took a lot of work to wash away all the printing ink on the walls and ceiling. In 1991, however, Lerum Municipality decided to demolish the house to make way for housing. The Pensioners’ Association protested in vain, but the Mission Church did step in to give the association a new home. Another house on Lundbyvägen was the old Dammera croft, or sharecropper’s dwelling, which was demolished very hastily in 1986, since the decision to demolish the property had become known to the public and protests had begun to take form. The name Dammera comes from a dam in the stream that drained the bog in Gråbo center. In the mid 1800s, Christopher Andreasson, a skilled fiddler, lived here. It is said that he roamed his fields playing his fiddle on the Saturday following the spring planting.
4. Tvättstugan, bastun, brandstationen
5. Kolerakyrkogården
Agda: Här låg Gråbos tvättstuga, där man kunde få tvätten ren, struken och manglad på ett par timmar. Den nye driftige överläraren på Lekstorpsskolan, Alvar Frensborg, var med och startade Stora Lundby tvätt- och bastuförening 1950. Det var inte vanligt med tvättmaskiner eller badrum i hemmen, så detta blev riktigt lyxigt. I källaren under tvättstugan fanns bastu för skolbarnen på fredagar och för allmänheten på kvällen samma dag. När standarden höjdes i bostäderna försvann behovet av tvättstugan och den revs 1986. Granne med tvätten låg under några år Gråbo brandstation. Den hade fram till 1957 funnits på Lekstorpsskolans skolgård. Det hände ibland under pågående lektion att brandsirenen gick och då kunde jag omöjligt få barnen att koncentrera sig på skolarbetet. Brandmännen kom farandes med bil eller cykel från sina vanliga jobb och klädde sig i sina uniformer och körde ut med brandbilen i rasande fart. Nu går vi förbi Lekstorpsskolan och via Aggetorpsvägen och Skogstunavägen (en sträcka på c:a 400 meter) tar vi oss till Kolerakyrkogården för att studera hur där ser ut nu för tiden.
Agda: Nu får vi stilla oss lite, eftersom vi befinner vi oss på en kyrkogård. Koleran, eller asiatiska pesten som den också kallades, drabbade Lundby socken år 1834 och 59 Lundbybor dog. Det var en sjöman som förde med sig smittan till Göteborg och därifrån via Bergum kom den till vår bygd. Sjukdomsförloppet var snabbt och dödligheten hög. Patienten fick feber och diarré och avled av uttorkning efter endast ett par dagar. Smittan var vattenburen, men det kände man inte till då. Dricksvatten brukade ju finnas i en spann eller i en tunna, med en skopa att dricka ur, som hela familjen använde. För smittspriningens skull ansåg man att de döda skulle begravas på en avsides plats. Nu avklingade epidemin under hösten så inga avlidna hann begravas här.Men år 1853 kom koleran åter, om än i något lindrigare form. Man hade upptäckt att Thielemanns droppar (en blandning av etanol, opium, kräkrotdroppar och valerianatinktur) kunde dämpa symptomen. Av de som insjuknade dog 16 personer och efter vad man vet, har åtminstone 6 av dessa fått sitt sista vilorum här. Till hundraårsminnet 1953 restes en minnessten och den raserade muren reparerades.
4. The laundry, sauna, and the fire department Agda: This was Gråbo’s laundry, where you could get your laundry cleaned, ironed, and pressed in just a few hours. Alvar Frensborg, the new and enterprising head teacher at Kompleks Torp School, helped start the Stora Lundby Laundry and Sauna Association in 1950. It was common for people to have washing machines or bathrooms in their homes, so this type of thing was really luxurious. In the basement of the laundry there was a sauna for school children on Fridays during the day and for the general public that evening. When the housing standard was raised in homes, the need for such facilities disappeared and the laundry was demolished in 1986. The Mugwort Fire Station was next door to the laundry for a few years. Until 1957 it had been located on the grounds of the Lekstorp schoolyard. From time to time the fire alarms went off during the school lessons, and it was impossible for the children to focus on their schoolwork. The firemen traveled either by car or bike from their day jobs and then got changed into their uniforms and got on the fire engines at lightning speed. Now we are passing the Lekstorp school and taking Aggetorpsvägen and Skogstunavägen (a distance of approximately 400 meters) which leads us to the cholera graveyard where we can see how it looks nowadays.
5. Cholera Graveyard Agda: Now we shall stop for just a bit, because we now find ourselves in a cemetery or graveyard. Cholera, or the Asian plague as it was also called, struck Lundby parish in 1834 and 59 Lundby residents died. A sailor had brought the infection to Gothenburg and it came from there via Bergum to our district. The disease progresses quickly and mortality is high. Patients had fever and diarrhea and severe dehydration and usually died after only a few days. The disease transmitted via water, but this was not known at that time. Drinking water used to be kept in a bucket or a barrel with a ladle to drink from, and entire families shared the same ladle. At the time, people thought that they should bury their dead far away from the village to cut down on transmission of the disease. As it happened, the disease had run its course by autumn of that year, so no one actually managed to be buried here at that time. But in 1853 cholera was back again, even if in a somewhat milder form. By that time we had discovered that Thielemann drops (a mixture of ethanol, opium, drops of ipecacuanha, and tincture of valerian) could lessen the symptoms. Of those who fell ill, 16 died, and as far as we know, at least six of those found their final resting place here. For the centennial anniversary in 1953, a monument was erected a monument and the collapsed wall was repaired.
Grustäkt Oljeberget
Hjällsnäs
8 7 ge
rp
sv
5
.
Kolerakyrkogård
Skola
M
stadsv
4 3 2
Hjä
v.
s nä
11 1
Busshållplats
Bibliotek
Vårdcentral
Bäckamaden
Reningsve
.
gen
gen
ä onv
6
vä Mon
lls
Hembygdsgård
Seger
Idrottsplats
to
Kungahålan Fångstgrop
egård sväg en
Ag
9
Femt
Lekstorp
10
P
Mjörnbotorget
Gråbo
Sporthall
Vilhe
Backsvala
6. Grusallmäningen Agda: Detta är traktens första kända grustäkt som kan ha varit i bruk i 1000 år. Här börjar ju den stora grusåsen som inlandsisen skapat. Bönderna fick själva sköta väghållningen och hämtade gruset här. Det kallades att ”broa” vägarna. Någon gång under 1920-talet övertog myndigheterna skötseln av landsvägarna, men de mindre vägarna fortsatte bönderna att underhålla. Fotot visar en gruskör-ning i Stannum, där det fanns två mindre grusallmänningar. Under 1950-talet brukade en grupp Romer besöka denna plats och sätta upp sina tält under några dagar. Mina elever tyckte detta var väldigt spännande och gick hit för att studera främmande seder och bruk och kanske våga sig fram för att bli spådda i handen. Nu viker vi av till vänster och går uppför Monabacken. Ett stycke längre fram kan man på höger sida skymta en bautasten. Den kallas Trekungastenen för man trodde att tre nordiska kungar hade mötts här för att rådslå. Det finns inget belägg för detta, utan det är förmodligen en rest sten över en betydande person i Hjällsnäs by. Här börjar nämligen det stora gravfältet från brons- och järnålder.
6. Communal Gravel Pit Agda: This is the area’s first known gravel pit, and may have been in use for as much as 1,000 years. It is here that the huge “river of gravel” that the inland glacier created begins. The villagers’ duties included road maintenance and they got the gravel they used here. Sometime in the 1920s, the authorities took over road maintenance for the major roads, but smaller roads were still kept up by the locals. The photo shows a gravel run in Stannum, where there were two smaller gravel pits. During the 1950s a band of Romani people used to frequent this place and pitch their tents for a few days at a time. My students thought this was very exciting and came here to study foreign customs, and the brave ones even had their palms read! Now we shall head up to the left and go up the hill Mona. A little farther up the road, on the right, one can catch a glimpse of a Menhir, or monolith stone. It is called the Stone of the Three Kings, for it is believed that the kings of the three Nordic countries once met at this spot. There is, however, no evidence to support this legend, and it is more likely that the stone is a remnant from a monument to an important person from the village of Hjällsnäs, since it is here that the main burial ground from the Bronze and Iron Ages begins.
7. Grushålan - naturens och människans verk Agda: En väldig grusgrop breder ut sig framför oss. Under inlandsisens avsmältning för 10 000 år sedan, blev det tillfälligt kallare och isranden blev stående just här under kanske två- till trehundra år. Älvens smältvatten medförde oerhörda mängder sand och grus som lagrades. Det är ett material som är värdefullt av många skäl. Länge har det använts för byggnadsändamål, främst betong, men också som fyllnad. På senare tid har grus- och sandområden fått ökad betydelse som reningsanlägg-ningar för grundvatten. 1929 startades här det första grusföretaget AB Einar Samuelsson med namn efter sin grundare och med 3 anställda som lastade och transporterade grus. Företaget växte och i början av 1960-talet kompletterade Einar Samuelsson firman med en betongfabrik som levererade färdigblandad betong till byggplatser. Namnet blev nu Ess-Betong och den sammanlagda personalstyrkan uppgick till drygt 40 personer. 1994 övertog företaget Sabema grusgroparna och tog ut grus fram till år 2003, då täktverksamheten upphörde på grund av domstolsbeslut. En generaldirektör i SGU (Sveriges Geologiska Undersökningar) skriver: Naturgruset är en begränsad resurs och att fortsätta utnyttja det, är ingen hållbar lösning. I värsta fall äventyras försörjningen av dricksvatten utöver de naturvärden som skulle skadas.
7. The gravel pit – the work of both man and nature Agda: A vast gravel pit spreads out before us. During the retreat of the glacier some 10,000 years ago, the weather became temporarily cooler and a band of ice was left standing right here for perhaps two to three hundred years. River meltwater brought with it immense quantities of sand and gravel which built up over the years. This material is valuable for many reasons. It has long been used as a building material, mainly for concrete, but also as filler. In recent years, gravel and sand deposits have gained importance for their use in the purification of groundwater. The first gravel company, AB Einar Samuelsson, named after its founder, started here in 1929 and had three employees who loaded and transported the gravel. The company grew and in the early 1960s the Einar Samuelsson firm added a concrete plant that supplied ready-to-pour concrete to building sites. They changed their name to Ess-Betong and had a total workforce of more than 40 people. In 1994, the company acquired the Sabema gravel pits and extracted gravel there until 2003, when the quarry was forced to cease operations due of a court order. The Director General of the Swedish Geological Survey Institute wrote: Natural Gravel is a limited resource and to continue exploiting it is not a sustainable solution. At worst, we are jeopardizing the supply of drinking water in addition to the damage to the surround natural environment.
Svan
8. Utsikten mot Mjörn Agda: Ja, här var det liv och rörelse förr. Grävskopor skrapade i grushögarna och stenkrossarna malde i berget och lastbilarna kom och gick. Nu är det tyst. Under tiden 1940-1970 fanns det här på Mon ett sommarstugeområde, delvis permanentboende, men när grusgroparna bredde ut sig var alla tvungna att flytta. Joel Slättmyr var en av dem som bodde här året runt och som sedan flyttade ner till Gråbo. Han var politiskt aktiv, utövade olika sporter och skrev 1979 en diktsamling ”Höstvand-ring” som skildrar sommarstugeägarnas öden på Mon när gruset exploaterades. Här ett utdrag ur en av dikterna som heter “Här ska bli fint sa planförfattaren”: Det var då han dök upp / Planförfattaren i lantmäteriutstyrsel / med lindade smalben och jägarhatt stod han där som kommen / efter långa resor / i jordens alla öknar och pekade ut över täktområdet Han övertygade politiker och tjänstemän / att när gruset tagits ut / skulle det återstå en däld där gångvägar i slänterna skulle slingra sig / genom det näringsrika magra gräs / som han visste sammansättningen av / fåren skulle beta i dälden / utsikten mot Mjörn skulle öppna sig / för den som vandrade i området.
8. The view towards Mjörn Agda: Yes, there was a great deal of hustle and bustle here before. Shovels scraped the gravel piles and stone crushers ground into the rock and the trucks came and went. Now it’s quiet. During the period between 1940 and 1970 there was here on Mon a holiday home area, consisting partly of partly permanent residents, but as the gravel pits spread out everyone was forced to move. Joel Slättmyr was one of those who lived here year round and then moved down to Gråbo. He was politically active, played a number of sports, and in 1979 wrote a collection of poems entitled “Autumn Walks” which depicts the fate of the summer cottage owners at Mon when the gravel was being mined. Here is an excerpt from one of the poems entitled “This place shall be beautiful, said the surveyor”: That was when he came, / In his surveying outfit, / With shins wrapped and wearing a hunting cap. He stood as if just arrived / From a long journey, / Through all the deserts of the world, and pointed out over the dense growth, / Convincing the politicians and officials / That when the gravel was gone There would be left a dell where footpaths would wind / Through the thin but nutritious grass, / Whose makeup he knew by heart, / And sheep would graze / And the view towards Mjörn would be at last open / To all who wandered through.
9. Gravfältet vid Hembygdsstugan Agda: Detta stora gravfält har varit i bruk från ungefär år 500 före Kristus till år 1 000 e.Kr. Under femtonhundra år har folket från Hjällsnäs begravt sina döda här. Gravfältet sträckte sig ända från Monabackens början i väster till sluttningen ner mot Hjällsnäsviken i öster. Här fanns alla sorters gravtyper, alltifrån de tidigaste brandgravarna (den döde brändes på bål och askan med eller utan urna täcktes med jord), olika stensättningar och resta stenar från gravfältets mellanperiod, till högarna som kastades upp kring en timrad kista. Mycket har försvunnit genom att marken odlats upp och gravstenar forslats bort för att användas i trappor och husgrunder. Men det förekom en del historier om att man inte ostraffat skulle vanhelga de dödas vilorum. Olyckor kunde drabba dem som hämtade sten från Hjällsnäs mo. En historia berättas om Hörninges Petter som hämtade en sten och lade den som trappsten utanför sitt svinhus. Grisarna blev sjuka och dog. Petter satte tillbaka stenen och djuren höll sig friska. Nu ska vi gå nerför backen här och sedan ta till vänster…
9. Graveyard by the Homestead cottage Agda: This large graveyard has been in use from about the year 500 BC to the year 1000 AD. For over fifteen hundred years, people from Hjällsnäs have buried their dead here. The graveyard stretched all the way from the start of the Monabacken hill in the west to slope down to Hjällsnäsviken in the east. There were all types of graves here, ranging from the earliest tombs (the dead were burned on a funeral pyre and ashes - with or without turn – were covered with earth) to various stone circles and standing stones from the burial ground’s middle period to mounds that were erected around a timber casket. Much has been lost over the years as the soil has been cultivated and the tombstones hauled away to be used in stairs and building foundations. There were stories, however, that you could not disturb the sleep of the dead without suffering the consequences. Strange accidents could occur to those who took grave stones from Hjällsnäs hill. There is a story about Petter from Hörnige who took a grave stone and used it as part of a stairway outside his pig sty. The pigs became sick and died. Petter put back the stone and the animals became healthy again. Now we go down the hill here and then take a left...
Korp
10. Hjällsnäs by Agda: År 500 f. Kr blev det kallare - ”Fimbulvintern” (i nordisk mytologi den mäktiga/stora vintern som förebådade Ragnarök). Från att ha varit nomader blev människorna bofasta och byggde hus för att hålla värmen. Hjällsnäs by uppstår. Södersluttningen gav lä för nordanvinden. Marken bestod av lättodlad sandjord och det fanns källor med friskt vatten. Hjällsnäs by växte till ansenlig storlek och på 1700-talet fanns här 22 gårdar. Alla dessa gårdar trängdes kring bygatan, från Helagården i norr till Hans Larsgården (Höggård) i söder, en sträcka på 300 meter. Manhusen låg bredvid varandra vid bygatan (nuvarande Monvägen), ladugårdarna mitt emot, och nedanför dessa låg fägatan (Femtegårdsvägen). Fägatan vidgades ut till fätån, en plats där byns boskap samlades om morgnarna innan de släpptes ut på den samfällda betesmarken. På kvällen hämtades djuren in på samma vis och togs in i ladugårdarna. Så var i stort sett alla byar organise-rade, med bygata, fägata, fätå och utmarker. Alla byns gårdar hade del i alla sorter av jordar. Men så kom Laga skiftet 1841 och bygemenskapen splittrades. Bönderna tvingades genom ett lantmäteri flytta ut sina boningshus och ladugårdar och ha sina ägor i anslutning till husen och det är ungefär så det ser ut idag. Vi fortsätter här på Femtegårdsvägen och kommer att passera Femtegården som blev ålderdomshem i början av 1900-talet.
10. Hjällsnäs Village Agda: In the year 500 BC it got a lot colder – what was called a “fimbulvinter” (in Norse mythology the awful winter that would foreshadow Ragnarök). This resulted in people switching from a nomadic way of life to a more domestic, settled one, with houses to keep warm. And Hjällsnäs village was born. The southern exposure gave shelter from the north wind, the land was easily cultivated sandy soil, and there was plentiful healthy drinking water. Hjällsnäs village grew to considerable size and by the 1700s there were some 22 farms in the area. All these farms were clustered around the village street, from Helagården farm in the north to Hans Larsgården (Höggård) in the south, a distance of 300 meters. Dwellings were situated next to each other at the village street (now Monvägen), barns opposite and below these ran Fägatan (Fifth Farm Road). Fägatan widened out to form Fätån, a place where the village’s lifestock were gathered in the morning before they were let out to graze in the communal pasture. In the evening the animals were retrieved in the same way and were then placed in barns. More or less all villages were organized in this fashion, with a village street, a cow path, a central gathering place or square, and the outlying fields. All the village’s farms owned shares in all types of fields. Then came the Land Reform Act 1841 and the village community was split. The farmers were forced by the national survey office to move from their homes and barns and to have their fields in connection to their homes, much as it is today. From here we will continue on Femtegårdsvägen, passing by Femtegården, which became a home for the elderly in the early 1900s.
11. ”Anderssonsgatan” och stenhuggare Andersson Agda: Denna del av Hjällsnäsvägen kallades förr Anderssonsgatan, för under en period hette de flesta som bodde här, Andersson. En av dem, Axel Andersson från Karlshamn, kom först till Bohus-Malmön och flyttade sedan till Gråbo där han startade sitt företag, Axel Anderssons Stenhuggeri. På flera platser i Stenkullen och bakom prästens ”ankedamm” vid Stora Lundby kyrka bröts i huvudsak gatsten, som fraktades med häst och kärra ner till Gråbo station för vidare transport till Göteborg. Under den här tiden blev användandet av dynamit allt vanligare och Axel köpte dynamit för eget bruk, men tog också hem till försäljning. 1970 ändrade företaget sitt namn till Gråbo Dynamit. Av säkerhetsskäl flyttades lagret redan på 50-talet till skogsområdet norr om Gråbo. Jag tackar så hjärtligt för sällskapet. Nu ska jag ta bussen till föräldrahemmet i Sandängen och vattna blommorna.
11. ”Anderssonsgatan” and the stonemason Andersson Agda: This part of Hjällsnäsvägen was formerly called Anderssonsgata, or Andersson Way, since for a while most of the people who lived here were named Andersson. One of them, Axel Andersson from Karlshamn, first moved to Bohus-Malmön and then came to Gråbo where he started his stonemason company Axel Andersson Stenhuggeri. In several places in Stenkullen and behind the priest’s “duck pond” at the Stora Lundby church, stone was cut, primarily into cobblestones, which were transported by horse and wagon down to Gråbo station for further transport to Gothenburg. During this time, the use of dynamite was increasingly common and Axel bought dynamite for his own, but also took some home for sale to others. In 1970 the company changed its name to Gråbo Dynamite. For safety reasons, the dynamite warehouse had already by the 50s been moved to the forest area north of Gråbo. I would like to thank you sincerely for your company. Now I think I’ll take the bus to my parents’ home in Sandängen meadow and water the plants.
Det är lätt att hitta hit! Gråbo hittar du norr om Lerum utmed väg 190 även kallad Retrovägen. Det finns många möjligheter att ta sig hit med kollektivtrafiken b la med Blå eller Orange express. Det finns även flera lokalbussar från närområdet så gå in på www.vasttrafik.se och sök din resa via reseplaneraren. Kommer du med bil så parkerar du lättast vid Mjörnbotorget i centrala Gråbo.
Gråbo ligger utmed väg 190 även kallad Retrovägen.Utmed denna väg finns många intressanta besöksmål som ni kan läsa mer om på www.retrovagen.se
Gråbo
Text och bild: Stora Lundby Hembygdsförening www.storalundbyhf.se ©Medskapandegruppen i Gråbo 2015
